Pumpkopplingar, uppställning och demontering

För att erhålla maximal driftsäkerhet och för att underlätta montering och underhåll är det av vikt att anslutna maskiner är stadigt uppställda helst på gemensamt och stadigt fundament.

Dessutom finns det normer för hur en koppling skall förses med beröringsskydd, ANSI B15.1 och BS 1649. I vissa fall måste kopplingen byggas in bakom ett sprängskydd, som skall kunna stå emot ett eventuellt kast av kopplingen vid haveri.

Ett bättre sätt är att välja en kastsäker koppling, som har tillräckliga styrningar, enligt figur 6.8.

Figur 6.8 Kastsäker koppling med styrningar

Uppriktning av kopplingar, egentligen axlarna som kopplingen skall förbinda, skall ske så noggrant som möjligt. Ekonomiskt möjlig får faktiskt en perfekt uppriktning anses vara, eftersom uppriktningen kan påverka både drifts- och underhållskostnader högst avsevärt. Se avsnitt 6.13 om metod för uppriktning av axlar.

Hänsyn måste tas till:

• Axlarnas temperaturutvidgning
• Maskinernas temperaturutvidgning
• Glidlagrade elmotorers magnetiska centrum
• Axiella vibrationer och
• Rörspänningar

Ett bra sätt att förenkla uppriktningsförfarandet är att välja en koppling med mellanaxel, eftersom utrymme för att komma åt att arbeta med maskinerna erhålles, utan att behöva flytta dem. Detta innebär, att kanske enbart kontroll av uppriktningen medför att en omriktning inte behöver göras.

Idag tar många industrier uppriktning på stort allvar och för protokoll på uppriktningen. Den kontrolleras och dokumenteras före drift och efter drift innan pumpen tas in eller isär för renovering. På samma föredömliga sätt göres en uppriktningskontroll av heta pumpar efter varmkörning.

För kardankopplingar gäller att vinkelförskjutningen skall vara jämnt fördelad mellan de båda knutarna för att undvika ojämn hastighet. Dessutom bör en kardankoppling alltid rotera med en liten snedställning.

När det gäller fastsättning av naven på axeln uppstår som regel konfliktsituation. Navet skall sitta fast och helst ta upp en del av vridmomentet för att avlasta kilförbandet, samtidigt som det skall vara lätt att demontera. Praxis för navfastsättning följer motoraxlarna, där passningen vanligen är H7/k6 – lätt drivpassning – upp till 48 mm diameter. Över 55 mm väljes helst H7/m6 sk. drivpassning.

Skälet till en hårdare passning är att kilhöjden minskar med ökad diameter från att ha varit 12,5 av diametern vid 24 mm axel till endast 6 % vid 100 mm axel. Denna minskning bör också kompenseras med ökade navlängder. Vanligt när det gäller elmotorer är att kilen inte går ända fram till axeländen, vilket ytterligare ökar påkänningen på kilen och måste kompenseras med ökad navlängd.

Demontering av kopplingshalvor fordrar som regel hårt arbete, som skulle kunna underlättas betydligt, om motor, pump och kopplingsleverantörer försåg sin utrustning med lämpliga fästen och dylikt för avdragare. På elmotorer kan ett borrat och gängat hål i axeländen enligt figur 6.9 erhållas mot merkostnad. Detta borde vara standardiserat.

Figur 6.9 Demonteringshål på elmotoraxel

Andra fastsättningsmetoder är ett rent krympförband, bomförband eller någon form av spännhylsa. Spännhylsor används i första hand för kedjehjul och repskivor, men kan vara ett gott alternativ även för axelkopplingar i mån av utrymme.

Figur 6.10 Exempel på spännhylsor.

De flexibla elementen måste vara lätta att köpa och byta eller reparera. Att de skall kunna bytas utan att maskinerna eller kopplingsnaven behöver rubbas är en självklarhet.